Att ligga -ett privilegium
Ligger i min säng. Det är ett privilegium ska ni veta. (jodå, för ALLA som får ligga i min säng.. :P ) Var en sväng till puben ikväll. Lagom trevligt, alldeles folktomt. Drack två öl, för det är också lagom svenskt. Ska ju upp och jobba tidigt imorgon, då kan man ju inte lalla omkring som en byfåne på tjack hur som helst. Gick hem...i alldeles lagom tid, för det är det man gör när man är svensk. Är lagom. Sak samma...alla som har varit här (jaja, det är ju inte skitmånga) vet hur långt det är. Jättelångt. Man måste gå superlänge för att komma hem. Skitjobbigt. Så jag gick...och gick. Och gick. Till slut kom jag till mitt hörn, där jag ser mitt hus och börjar famla efter mina nycklar som jag alltid, alltid har i samma fack. Hmmm...den här gången var de inte där. Fan. Jättekissnödig och jättetrött och jätteirriterad funderar jag på vem fan som har numret till puben om jag tappat nycklarna där, vem som är vaken såhär dags som kan släppa in mig i huset och vem fan jag annars kan sova hos om jag inte kommer in. Så jävla dåligt. Tömde ytterfacket. Inga nycklar. Slängde ut hårsprej, gamla tändare, strumpor (ja, jag har extra strumpor i väskan,det är alltid bra. Väskan är skitstor) en vinöppnare, tamponger, kam, en mascara och en penna på yttertrappan. Inga nycklar. Tom jävla väska. Och fortfarande kissnödig så jag tor jag ska expldera. Orka gå hela vägen tillbaka! Grät nästan lite... Inga nycklar. Öppnade det pyttelilla innerfacket, där jag aldrigaldrig har mina nycklar...och där, där låg de små jävlarna. Gömda bland eyeliners och ögonbrynspennor. Fick upp dörren snabbt som fan, sprang uppför trappan med korsade ben och...ja, resten löste sig ganska bra. Ligger ju i min säng. Det ÄR ett privilegium ska ni veta. Jag kunde ju ha blivit tvungen att sova på stranden. Kallt som fan.
Ps: Ja, det är meningen att rubriken ska vara tvetydig. Jag gillar det så.
Och jag vet fortfarande inte vem det är fel på...dig eller mig? Eller har vi bara svårt att fatta?
Det är inte tjejen på bilden som har skrivit brevet. Faktum är att hon inte har ett dugg med texten att göra. Men det är mamma. I alla fall...
