NothingButChaos

Mamma säger att Antonio sagt mitt namn hela helgen. Det har han aldrig gjort tidigare, förutom när jag bodde hemma, då gurglade han fram något som eventuellt skulle kunna tolkas som Jennie. Men nu hävdar hon att han säger Jennie. Jag tror hon ljuger. För att jag ska få hemlängtan och flytta hem igen. Jävla konspiratörer! Jag tänker inte komma hem! Minst ett år...ett år... Fyra månader har redan gått. 1/3. Det är mycket. 2/3 kvar. Sedan får vi se... Kanske kommer hem igen, om jag inte gör något annat då. Elaka människor...usch! Blir man sådan när ens barn lämnar landet kanske?

Ska gråta en skvätt nu för att Antonio säger Jennie och för att han blir stor utan mig.

Jag tänker bli den där excentriska mostern på andra sidan havet som alla pratar om men ingen ser. Jag tänker bli mostern som han känner igen på paketen som jag skickar. Paketen med de hårda karamellerna och stickade koftorna och strumporna till juloch födelsedagar. Jag ska skicka vykort med gulliga hundvalpar och ankor på. Jag ska ringa ibland och säga heeeej, mosters gulleplutt, det är Jennie...kan du säga det? Moster Jeeeeennieee, Jeeeennieee...? Nenni! Säg det...Nenni! och han ska skaka lätt på huvudet, titta uppgivet på sin mamma, ge henne luren, spotta ut snuset och säga Morsan, det är hon igen. HON. Kan du be din syrra sluta skicka storlek 92 i kläder. Jag är 17. De är lite trånga nu...

Och jag ska fortsätta sticka koftor, om jag någonsin lyckas lära mig det, och skicka i mjuka paket som han ändå inte sparar. Och jag ska ringa till mina systrar och undra om de saknar mig än, för Jonna sade att hon aldrig skulle göra det. Hon är hård, den där Jonna. Och jag ska skicka brev med parfymerat papper till min mamma som sitter i sin gungstol och stickar, hon också. Ibland bakar hon bullar, som mormödrar gör och så läser hon brev. Och ibland svarar hon...och säger...Jennie, Antonio säger ditt namn. Han har gjort det i 17 år nu. Och jag ska veta att hon ljuger, bara för att få mig att flytta hem igen.