NothingButChaos

Det är synd om människan. Eller...det är synd om mig. Eller...egentligen inte. Egentligen tycker jag bara att det är lite irriterande att solen skiner ute för första gången på veckor och jag är för trött för att kliva ur sängen. Är inte det ironiskt? Här är man ledig...solen skiner...och jag vägrar gå upp. Ska vara så...får nog vara glad för att solfan inte skiner på mina jobbdagar i alla fall. Det skulle suga.

Jag kommer ihåg ett inlägg jag skrev för massa tid sedan. Det var något om att jag hade förlorat min mojo. Och vet ni vad? Jag har fan gjort det igen, lost my fucking mojo! Hur kan man tappa bort någonting när man bor i en pytte-ytte-by i en ytte-pytte-lägenhet och har ett minimalt lager av materiella ting? Hur? Hur, undrar jag??! Den där mojon har en tendens att försvinna emd jämna mellanrum och det stör mig litegrann. Har tappat lusten. Idag. Borde tvätta, städa, plocka undan disken, organisera, ta tag i saker...men den där mojon...den där jävla mojon är ju borta. Och utan den är jag rädd att jag måste stanna kvar här i min säng, titta på film och strunta i att tvätta mig och såna saker. Ska sitta här och vara smutsig och få ångest över att jag inte gör något vettigt. Dagens plan. Är ganska nöjd med den. Minsann.

Och så läser jag på FB om era planer därhemma, om de som åker hem, de som har fester, fikar ihop, som ska till grappa klockan 18 och såna saker...och jag får lust att resa mig upp, sno en cykel och trampa jättefort hem. Jag vill också vara på grappa klockan 18. Men neee....jag stannar här i min säng, utan mojo och med smutsiga kläder på mattan som borde plockas upp och tvättas...det är min plan. Jag älskar den.

...och dagar som idag hade jag velat ha dig här bredvid mig, lika smutsig som jag, lika uttråkad, sittandes här i min säng.