NothingButChaos

Jag får ett sms. Hi, its me. If you’re going to the shop, can you buy some wine? Det är från ett nummer som inte finns inlagt I min telefon. Men det spelar ingen roll. Jag vet exakt vem det är. Jag har bott I det här huset I sex månader och har fått samma sms säkert hundra gånger. Från kombon. Jag är vinlangaren. Hans springflicka. Han jobbar sent och jag slutar tidigt. Jag har tid att köpa hans alkohol. Typ. Jag har legat I min säng I två dagar nu och tanken på att resa på mig för att gå till affären är inte svinlockande. Men jag svarar; sure, its fine, im going. Jag kan liksom inte säga nej. Då kommer han hem efter jobbet och måste dricka vatten. Det vill jag ju inte utsätta honom för. Alls. Så jag klär på mig. Om en stund. Och går till affären. Expediten där måste tro att jag har allvarliga alkoholproblem. Jag är ofta där. Köper mycket vin. Aldrig till mig. Eller…sällan till mig. Mycket sällan. Jag bryr mig I och för sig inte om expediten. Det enda jag bryr mig om nu är att jag helst av allt skulle vilja stanna I sängen och kolla på den femtielfte filmen för idag. Vore fint.