Att gömma sitt hjärta
När hon stod mitt I rummet och såg solljuset strömma in syntes allt så tydligt. De mikroskopiska dammkornen på hyllan, reporna I fönsterglaset, de fläckade väggarna och hennes hjärta som låg utanför kroppen och bankade alldeles för högt. En gång hade hon försökt gömma sig I ett mörkt rum med hög musik för att dölja ljudet av hjärtslagen men det hade bara gjort det värre. I det mörka rummet hade hennes tankar hunnit ifatt henne och det var inte ett dugg bättre. I solljuset kunde hon se sina egna känslor målas upp på den vita väggen framför henne och det skrämde. Det var alldeles för tydligt, för uppenbart. Hon var rädd att det skulle synas I hennes ansikte om hon lämnade lägenheten så hon stannade inomhus. Ensam kunde hon gå igenom allt om och om igen tills hon blev galen. Varje scenario hon såg skapade ännu en spricka I hennes blottade hjärta och hon lovade sig själv att aldrig öppna sig. Aldrig visa någon. Även om hennes hjärta låg utanpå dolde hon det väl. Åtminstone hoppades hon att ingen såg. Hur rädd hon var, hur ensam hon kände sig, hur svårt det var att le fastän hon gjorde det hela tiden. Hon var van. Att spela, att gömma sig. För om någon visste hur sårbart hennes hjärta var skulle det inte krävas mycket för någon att krossa det.
Hon tittade ofta på filmer om kvinnor som hon själv. Lyssnade på sånger som fick henne att gråta. Läste böcker som fick henne att känna att hon inte var den enda som kände som hon. Hon visste någonstans att hon inte var ensam. Visst måste det finnas fler som hon? Som grät, som gömde sig, som var rädda att visa hur det egentligen var? Visst? Måste det…
Hon vände sig från solljuset, med ansiktet mot den fläckade väggen och greppade tag om sitt hjärta. Hon höll det varsamt I sina händer innan hon lindade in det I en silkesduk. Hon öppnade lådan som stod intill henne och gömde hjärtat på botten. Nu såg hon ut som alla andra. Inga känslor utanpå och med hjärtat gömt där ingen kunde nå det. Som man gör. När man är rädd.
