NothingButChaos

Jag kom hem från jobbet när det fortfarande var sol ute. Jag har inte gjort det på några dagar. Normalt famlar jag I mörkret, tänder inte lanpan I mitt rum och somnar ganska omgående. Idag var det inte så… Idag kom jag hem, öppnade min sovrumsdörr och solljuset strålade in genom fönstret. Vackert, kan man kanske tycka, men när jag vände min blick mot golvet avslöjade den fördömda solen varenda liten dammtuss. Och det ska ni veta var inte bara ett par stycken. Det var ett helt kompani!! Alldeles uppenbart har jag inte dammsugat på flera dagar. Men för att vara helt ärligt och en aning ursäktande dammar det här rummet igen på ett ögonblick. Jag gillar det inte. Alls. Men nu är det rent. Skinande. Nästan.


Ibland…som idag, kommer jag på varför jag är här, varför jag stannar. För även om alla ni underbara (eller ja…en del av er) finns därhemma så är det här också…hemma. Och de fantastiska människor som finns här (eller ja…en del av dom) påminner mig om vad som är viktigt. Vännerna som funnits här sedan min första dag och de nya som kommit. Och så har jag ju Bergen…och havet…och slotten…och absolut inte att glömma…män I kilt. Jag har det tametusan väldigt bra! Om man bortser från höga räkningar…men de låtsas vi inte om I mellandagarna. Punkt.


...och förresten saknar jag min kamera. Som är stendöd.