NothingButChaos

-Vad fan är det för jävla lek du leker?

Hon tittade på honom. Hon förstod inte. Vad menade han? Hon levde. Gjorde hon fel? Fanns det ett fel sätt att göra det på? Hon hade lärt sig att det var såhär det fungerade och hon anpassade sig efter det. Hon skapade sina egna förutsättningar I någon annans värld. Men han såg arg ut. Hans kinder hade blossat upp och fått den där röda färgen han alltid fick när han var arg. Så säkert ansåg han att det hon gjorde var fel. Men att gå från famn till famn var hennes val och det var hennes liv och hon lovade aldrig någon att stanna. Hon gav aldrig löften hon inte kunde hålla. Hon förstod faktiskt inte alls.

-Du kan inte hålla på och leka med människor såhär! Det är personer med känslor vi pratar om. Och du leker med dom som om det vore dina dockor. Du kan fan inte göra så!

Han slog näven hårt I väggen och hon ryggade tillbaka lite. Dockor? Inte hade hon väl behandlat någon så? Inte lekte hon med människors känslor heller… Hon var alltid ärlig, sade att hon var ute efter en natts värme och inget mer och om de kom tillbaka för mer gjorde hon alltid klart för dem att det inte var några känslor inblandade. De fick fan skylla sig själva om de kände sig lurade trots det. Det var då inte hennes fel att de inte klarade av det. Hon visste alltid vad hon skulle göra för att få sin vilja fram, vilka blickar som fick dem att lyssna, vilka ord som smekte deras ego bäst. Men hon ljög aldrig. Det ingick inte. Hon hade sina egna regler I spelet som männen skapat och de kunde inte hantera det. Det var inte hennes fel att männen inte kunde vinna sitt eget spel. Han drog fingrarna genom sitt hår och gick runt I en ring som en orolig hund. Han suckade.

-Förihelvete…förihelvete…

Hon närmade sig honom, tog hans hand, såg honom I ögonen och log.

-Raring, det är inte min lek. Det är din. Jag bestämmer bara reglerna.