Han som väntar...
…han väntade fortfarande på den dagen. Väntade…och väntade. Han brukade stå I sitt fönster på sjätte våningen och se ut över parken som låg på andra sidan gatan. Han brukade följa någon av de små små människorna därnere med blicken och inbilla sig att det var Hon. Hon som skullle vara den som förde med sig glädjen in I hans liv igen. Han kunde stå så I timmar. Se en kvinna, låtsas att det var hennes blonda hår han skulle dra sina fingrar genom nästa morgon, att han skulle få kyssa henne godnatt, vakna upp med hennes varma kropp nära sin…att de skulle le mot varandra över morgonkaffet med varsin tidning I sin hand. Hon skulle resa sig, smeka en hårslinga från hans panna och kyssa hans kind och viska jag älskar dig I hans öra.
Han tyckte om att stå så. Han kunde låtsas I timmar. Sedan försvann hon ur hans synfält och han återgick till tänka på kvinnan som lämnade honom, som han inte kunde släppa taget om. Det var aldrig henne han såg I parken men det var hennes fel att han inte kunde gå därifrån. Hon kom aldrig tillbaka. Hon svarade inte på hans samtal och hans brev returnerades. Hon var en grå dimma nu… Hennes ansikte gick inte att minnas längre men han skulle alltid komma ihåg känslan av hennes händer mot sitt bröst, hennes läppar mot sin örsnibb, hennes andedräkt mot sin hals om nätterna. Hon var känslan han väntade på. Han behövde bara vänta…lite till.
