NothingButChaos

Hon höll den rykande heta kaffekoppen I sina händer och vägrade släppa den. Det såg ut som om hon värmde sig. Fgentligen höll hon krampaktigt tag för att hon inte visste var hon skulle göra av sina händer om hon släppte. Hon tittade upp från bordet. Han höll tidningen framför sitt ansikte och låtsades läsa. Det finns väl för fan ingen människa som läser tidningen så på riktigt, tänkte hon irriterat. Det gör dom förihelvete bara på film. Hon suckade, tog en klunk av sitt kaffe och släppte taget om koppen. Klockan på väggen bakom henne tickade högljutt.

-Du…

-Mmm…? Han flyttade inte tidningen från sitt ansikte.

-Förlåt…

Han harklade sig, vände blad och gav henne ett snabbt ögonkast över sidan.

-Du är så jävla pinsam, vet du det? Han var fortfarande arg. Det knöt sig I magen på henne som alltid när han var arg. Helst av allt ville hon resa sig upp, kasta kaffet över honom, slå tidningen ur hans händer och berätta för honom att han inte hade någon som helst rätt att vara arg. Hon hade varit ute med sina vänner. Hon hade dansat, druckit några glas vin. Hon hade varit hemma I tid, precis om han hade sagt åt henne. Hon hade ställt sin klocka, klivit upp innan honom, kokat hans kaffe, gjort hans frukost, som han förväntade sig. Han hade ingen som helst jävla rätt att vara arg. Istället för att säga det åt honom, reste hon på sig, gick runt bordet, smekte hans hår och gav honom en lätt puss på pannan.

-Förlåt…du…jag älskar ju dig…

Han tittade upp på henne. Hånlog. Fick henne att känna sig liten, värdelös.

-Du såg så jävla billig ut. Vad fan var det för kjol du hade på dig. Kort som fan. Som en jävla tonåring. En hora…Och dina vänner…de är billiga. Inte bra för dig.

Hon tittade ner I golvet.

-Jag…jag tänkte…du brukade tycka om den. Förlåt…jag vet.

Inombords kokade hon. Hon hatade att han fick henne att känna sig dum, som om hon gjort fel. Hon hatade att hon inte var stark nog att gå. Hon hatade att hon älskade honom eller att hon var rädd att han skulle gå.

-Jag…jag tänkte…jag ska inte träffa dem mer, ok?

Han lade tidningen på bordet, drog ner henne I sitt knä, smekte hennes kind.

-Du. Du vet att jag inte vill vara arg på dig. Men du…du tvingar mig. Han smekte hennes nakna lår under morgonrocken. Hon nickade.

-Jag vet. Det kommer inte hända igen.

-Bra. Han lyfte upp henne från sitt knä, gav henne en smäll I baken.

-Iväg med dig då…jag lade lite kläder I tvätten. Behöver ha dom rena till lunch, ok?

Hon rodnade, skämdes.

-Jag älskar dig också, gumman. Du vet det, eller hur? Hon nickade igen. Hon tänkte att man inte alls kunde älska någon som man behandlade som han behandlade henne. Men hon sade inget. Hon ville att han skulle älska henne. Hon ville det så mycket att hon glömde bort sig själv. Och hon ville inte att han skulle gå. Så hon sade inget. Hon gjorde aldrig det, istället degraderades hon från kvinna till ingenting alls. Men han älskade henne, han sade det. Då gjorde det väl inget om man inte var någon…eller hur?