När vi är ensamma tillsammans
Han sov. Det kunde hon höra på hans andetag. Djupa, tunga andetag. Han rörde oroligt på sig. Hon låg stilla och stirrade in I väggen. Klarvaken. Han kröp närmare, lade armen runt hennes midja, sina ben över hennes och tryckte sig så nära han kunde komma. Han sov fortfarande. Hon tog hans hand och suckade. Hon kunde känna hans andedräkt mot sin nacke, hans hjärtslag mot sin rygg. Så nära…och ändå kunde hon fortfarande känna kylan. Närheten var inte äkta, värmen var falsk. Det var två ensamma hjärtan som bestämt sig för att trösta varandra en stund. De gjorde det…ibland. När de behövde stänga ute det kalla och latsas att de hörde ihop med en annan människa. Man behöver det ibland…höra ihop. Höra att man är det vackraste som finns. Även om det är en lögn, inte på riktigt. Det är ett spel de spelar och de spelar det bra. De har gjort det länge nu. Reglerna är enkla; när mörkret faller på är de varandras och de enda I världen…när solen stiger är de som främlingar, eller bekanta som hälsar flyktigt på gatan. Hon smekte baksidan av hans hand med sin tumme, tog ett djupt andetag och suckade igen. Hon viskade älskling och tittade ut genom fönstret. Det var nästan ljust ute…gryning. Hon kunde höra fåglar därutanför, en ensam bil köra förbi… En ny dag hade börjat. Hon slöt sina ögon, tog hans hand från sin midja och kröp närmare väggen. Älskling…nu tilhör jag inte dig längre.
