NothingButChaos

Vi har en jättegullig farbror på mitt jobb. Granddad. Eller Pops rätt och slätt. Han är en bit över 60 men ser ut att vara närmare 80. Han har inga tänder och pratar som om han har hela munnen full av våt strumpa. Han jobbar som kitchen porter och diskar våra pannor och sopar runt våra fötter. Det är en liten krutgubbe det där. Efter åtta månader här hör jag fortfarande inte ett ljud av vad han sager. Man får tolka vilt. Svinspännande. Man får ta en mening, lyssna efter ett eller två ord man förstår och gissa resten. Det är lite som en lek.

Idag skjutsade han hem mig efter jobbet. Han är snäll han. Egentligen tycker jag det är skitjobbigt att vara ensam med honom I bilen eftersom en normal konversation är omöjlig. Men han är snäll och man vill ju inte vara oartig. Att fråga vad han sager hela tiden verkar otrevligt så till slut sitter man där och nickar och ler och sager “mmm” och “aah”, fnissar lite med jämna mellanrum och hoppas man får det rätt. Pops äger löständer. När han använder dem hör man allt han sager. Tyvärr har han något emot sina tänder och vägrar använda dem. Ganska roligt, tycker jag, som tydligen är jävligt lättroad nuförtiden.

På vägen hem satt jag och beundrade kusten. Det är vackert där kvällstid med kvällssolen och horisonten och Ailsa Craig och allt det där…

-Its beautiful out there…sager jag och pekar. Han stoppar in sin våta strumpa I munnen.

-Mmm…lovely…lovely, lovely, lovely. Han gör så ofta. Upprepar samma ord om och om igen. Jag är tacksam för det. Det betyder att jag får mindre att tolka. Sedan får han för sig att dra någon historia för mig. Jag skulle återberätta den om jag hörde något. Det gjorde jag inte, men jag vet definitivt att den handlade om Ailsa Craig. Det hörde jag.

Sedan berättade han något om nypotatisen de odlar på fälten. Det var intressant.

Nästa gång ska jag se till att inte vara ensam I bilen. Alla andra verkar förstå det där strumpspråket fan så mycket bättre än jag.