Statt
Det har gått ett år. Ett år sedan jag blev väckt kvart I sju på morgonen av ett telefonsamtal som sade att vi inte hade några jobb kvar. Att Statt brann. Från min balkong kunde jag se den tjocka röken över träden I parken. Det var overkligt. Som om det hände på film. Fast det hände mig, det hände oss, det hände gästerna på hotellet, invånarna I Eskilstuna, vi…personalen. Oss alla. Ett år… Det känns som om det har gått en evighet och det känns som om det var igår.
Det hinner hända mycket på ett år. 365 dagar. En del av oss har gått vidare till nya jobb, nya städer, nya länder, vissa har fått barn, en del står kvar och stampar där de blev lämnade I askan… Poängen är inte vem som gör vad. Poängen är att vad vi än gör idag, ett år senare, så var förlusten lika stor för oss alla. Hur dumt det än låter att prata så om en byggnad, ett hotell, så var det viktigt för så många av oss, speciellt alla vi som fått jobba där, både ny och gammal personal. Det är en plats man aldrig glömmer. Gör dom parkering av vårat Statt ska jag tamefan aldrig köpa bil!
Och så Irja…vi hade verkligen tur att det var just Hon som stod med oss när våra jobb försvann. Utan henne hade de flesta av oss fallit hårdare än vi gjorde. Hon har en förmåga att engagera människor på ett sätt vi inte trodde var möjligt när vi inte trodde vi skulle orka mer. Hon är tuff hon.
