Tillåtet från femton år
Jag brukar roa mig med att titta på tecknad film. Typ Disney, Pixar och Dreamworks och allt vad det är. Jag vägrar kalla det för barn-film. Det är magi inkapslad på cd som kan älskas av alla. I alla åldrar. Faktiskt. Allt som oftast passar de inte ens för barn. Det tänker jag på. Svinofta. Alldeles nyss tillexempel. Satt och tittade på Igor, tecknad film. Någon remake på Frankenstein…sak samma. I flera scener tappade den stackars kaninen kroppsdelar och man såg hans avhuggna fötter hänga kvar I maskinen där I taket, monstrets fingrar kapades, någons arm ramlade av. Det är ju äckligt. Obehagligt. Fatta vad otäckt det är för en sjuåring?? USCH! Jag tänker ofta på hur man sätter åldersgränser på filmer. Typ “från 7 år” eller “från 11 år”. Jag fattar filmer med åldersgräns femton. När man är femton kan man köra moppe och bli full I parken och fummel-knulla I en buske. Då klarar man nog av lite våld eller kapade lemmar på tv. Men sju…hur vet man att en sjuåring är okej med att den otäcka häxan förvandlas till en drake I Törnrosa? Hur vet man att en sjuåring inte kommer få mardrömmar av att Kapten Kroks hand blir uppkäkad av en krokodil. Hur vet man?? Sätter man ihop en test-grupp med ungar som får kolla igenom alla läskiga scener, se vad de tycker och om det går åt helvete betalar Disney ungarnas terapi för pajjade barndomar? Hur. Fan. Funkar. Det. Konstigt är det I alla fall. Jag fattar inte. Skitsamma. Jag gillar filmerna. Och jag får inte mardrömmar. Så ofta.
