Alla alfahannar
Forst av allt vill jag saga; Herr Schulman, jag var forst med Facebook-vinkeln pa nyarsfirande. Sadetsa! Vill du bloggbraka med mig? (Jag har hort att det ar vad de stora bloggarna gor…)
Har precis sett Rob Roy…aaah alla dessa skotska starka snygga man…som bara finns I sagorna och pa film. Eller sa dog de ut dar nagonstans I slutet pa 1700talet. Det ar ju for sorgligt.. Jag alskar de dar hoglandsfilmerna dar kiltarna fladdrar kring muskulosa ben som forhoppningsvis ar nakna. Det ar fantastiskt. Vackert. Breathtaking. Do you know how fine you are to me, Mary McGregor? fragar han I de vackraste av scener och jag suckar tungt och langtande och vill helst av allt slita av mig behan och skrika Pick me! Pick me! Sedan inser jag att Mr Rob Roys fru gestaltas av Jessica Lange och det ar en mycket vacker kvinna. Jag satter pa mig behan igen och inser att de skotska, starka mannen bara ar till for prinsessorna I sagorna. For har finns de fan inte. Och jag ar till och med pa plats. Det ar sa sorgligt sa jag vill grata. Det ar vackert. Pa riktigt. Och jag vill vara dar. Inte i ett skottland som ar gratt och fullt av troll.
Mera observationer from the life of me. Jag jobbar I ett kok fullt med djur av manligt kon som alla vill vara alfahanne. Med positionssystemet som rader har ar det som att bevittna lejon slass pa savannen eller smabarn slass om hinkarna I sandladan. Det ar lite vilket som. Sous-chefen kanner sig hotad av alla som vagar ifragasatta och satter sig genast pa varenda hog hast han kan hitta och drar lite latt I sin penis for att fa den att bli langre an de andra djurens. Det ar det det handlar om. Storlek. Vem ar storst, starkast, vem kan falla storsta bytet och vem fan kan rora ihop den basta risotton? Var Chef de partie ser med avsmak pa kocken over honom I hierarkin och havdar att han minsann inte kan krydda sin mat medan jag far hora samma sak viskas I mitt ora om ovan namnde. Det ar stark avund, osakerhet och pyttesma penisar som florerar I mitt kok. Underlagsen som man ar I rang far man tillfalle att sta lite bredvid, iaktta och hanskratta at hundarna som sniffar varandra I rumpan innan de hugger varandra I strupen. Dessutom ar jag av hon-kon. Jag utgor tydligen inget hot. (Fan vad fel de har...) Dessutom ar de for dumma for att inse hur jag styr dem medan de forsoker klura ut vem av de som ska styra koket. Kocken under mig behover havda sig och hackar sina gronsaker lite fortare an alla andra for att se om han kanske kan bli upptackt, uppflyttad, befordrad och fa en klapp pa huvudet av pappa-hund. Jag skakar pa huvudet… tack gode gud att jag ar ensam hona I den har stackars storda flocken. Inte nog med att kvinnor hugger varandra I ryggen som falska slynor, nu beter sig mina manliga kollegor likadant. Jag som trodde jag hittat en fristad I ett mansdominerat yrke. Sa fan heller! Sa medan valparna glafser, visar sina tander och slass om att fa bli nasta alfahanne lutar jag mig bakat, njuter av att inte gora ett dugg en stund och atergar till vad som verkar vara MIN roll I flocken….ga runt och dofta loptik.
Handen som gungar vaggan ar handen som styr varlden...
